Debattartikel: ”Syrgasen stod kvar i förrådet”
Under pandemin skulle vårdens enheter samarbeta. Men på mitt jobb stod syrgastuberna kvar i förrådet och telefonen var tyst. Hur kunde detta hända?
I mitt arbete som specialistsjuksköterska inom ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet) tar jag hand om sjuka människor direkt i deras hem. Vården kan ges dygnet runt och innefattar det mesta, förutom operationer och röntgenundersökningar. Vi för ut palliativ och medicinsk behandling till patienterna istället för att patienterna ska läggas in. Vi är med andra ord vana vid att jobba ute ”på fältet”, även med svårt sjuka personer som kräver omfattande behandling.
När covid-19 slog till i våras fattades det glädjande beslutet att vårdcentraler, ASIH och särskilda boenden och äldreboenden i Stockholm skulle ingå i geografiskt indelade kluster. Tanken var att kunna hjälpa varandra och undvika att äldre patienter med sjukdomssymtom (både av covid-19 och andra sjukdomar) skulle behöva hamna på en akutmottagning. Konsultlinjer per telefon upprättades.
”Äntligen!” var vi många som tänkte. Nu skulle vården få jobba i armkrok med varandra på riktigt. Som vi hade längtat. Nu var det inte avtalstexter och kostnadsställen som stod i fokus – nu skulle vi sätta patienternas behov i första rummet. På äldreboenden finns idag ingen tillgång till medicinsk syrgas som kan ha en viktig roll vid luftvägsinfektioner. ASIH har möjlighet att förskriva syrgas och stod beredda att ta med detta till boenden och hjälpa till att rädda liv…