På ett möte i fredags berättade anställda inom kollektivtrafiken om ohållbara arbetsvillkor. Ingen vila, ohållbara arbetstider, osäker trafik, ja listan kan göras lång. Väldigt få politiker var där för att lyssna på den orimliga situation som personalen befinner sig i.

I fredags bjöd Seko Pendelklubben in oss politiker från trafiknämnden för att lyssna på hur anställda inom pendeltrafiken har det på jobbet. Vi politiker skulle lyssna och personalen skulle berätta. Tyvärr var uppslutningen från övriga partier och media dålig. Ledande trafikpolitiker som verkligen hade behövt höra vad personalen har att säga uteblev.

Från Vänsterpartiet deltog jag, Lina El Yafi, som själv jobbar på tvärbanan och sitter i trafiknämnden i Region Stockholm, vårt regionråd Anna Sehlin samt Marta Aguirre som själv jobbar som tågvärd på pendeltågen.

I två timmar fick vi höra vittnesmål från städare, stationsvärdar, kundvärdar, tågvärdar, lokförare och verkstadsoperatörer.

En städare berättar att i och med nya scheman har han knappt tid att träffa sin familj. Han och hans kollegor är så trötta att de ibland väljer att sova i sin bil på personalparkeringen i stället för att åka hem. De är helt enkelt för trötta för att våga sig ut på vägarna.

Det nya schemat innebär att städpersonalen går miste om 75 fridagar om året, alltså helt lediga dagar. De jobbar exempelvis lördag morgon och söndag kväll, och timmarna mellan passen räknas som en ”ledig” helg. Men städarna hinner inte återhämta sig på den tiden. Det är fysiskt omöjligt att ställa om dygnsrytmen på så kort tid, utan verklig vila.

En verkstadsoperatör berättar att man avvecklat lagren med delar för reparationer av pendeltågen. Vissa saker blir helt enkelt inte lagade alls, det tar för lång tid att få hem delarna. Flera av tågen är i så dåligt skick – vissa redan vid leverans – att verkstadspersonalen inte vill släppa ut dem på spåren. Men de är tvungna.

Tågvärdarna, vars yrkesroll hotas av kortsiktig och snål politik, berättade om otaliga situationer där deras närvaro varit skillnaden mellan liv och död för såväl passagerare som lokförare.

En tågvärd berättar om en händelse där en kvinna blev utsatt för misshandel av sin partner på pendeltåget. Tack vare snabbt agerande från tågvärdens håll kunde hen låta kvinnan ta skydd i sin personalhytt tills polisen var på plats. Vad hade hänt utan tågvärden?

En lokförare berättar att hon varit med om en påkörning redan under sitt första år i yrket – när hon efteråt befann sig i chock var tågvärden ett ovärderligt stöd.

Flera lokförare berättar om hur tågvärdarna varit en ovärderlig hjälp vid olycksfall, något som tyvärr är vanligt i spårtrafiken. Att då ta bort lokförarens enda stöd i en krissituation – tågvärden – slår både mot resenärernas säkerhet och lokförarens arbetssituation.

Dessutom vittnar en lokförare om att möjligheten att arbetsgivaren tagit bort möjligheten att tas ur tjänst efter att något sådant inträffat med bibehållen lön . Förr kunde man få ledigt i tre dagar med lön för återhämtning efter en påkörning. Nu måste man i stället sjukskriva sig, vilket innebär karens och lägre lön. Tänk att du är med om ett fruktansvärt trauma, du har kört på en annan människa och sett hen dö. Då straffas du ytterligare av din arbetsgivare genom att förlora lön.

Det som händer i pendeltrafiken är en systematisk nedmontering av de anställdas villkor, rättigheter, och värdighet. Man skär ner och snålar och de anställda blir färre och färre och tvingas arbeta mer och mer. Bolagen ersätter personal med dysfunktionella tekniklösningar som skapar merarbete och stress.

En yrkesgrupp som är tänkta att ta över en del av tågvärdarnas arbetsuppgifter är stationsvärdarna. En stationsvärd berättar att för att bistå rörelsehindrade i behov av ramp krävs det då att resenären i förväg beställer rampservice. Stationsvärden måste därefter fylla i en blankett innan hen kan lämna sin hytt på stationen för att dra ut rampen. Rörelsehindrade kan alltså inte längre resa spontant med kollektivtrafiken, utan måste administrera, planera och rapportera in varje resa.

Stationsvärden berättar också att för att få gå på toaletten under sitt arbetspass måste hen rapportera detta minst 30 minuter i förväg, vänta in en ersättare och fylla i ytterligare en blankett.

Dessa historier och många till radades upp på mötet, historier som alla trafikpolitiker borde ha lyssnat på. Det blir så tydligt att vi måste göra något åt personalens situation, och för oss i Vänsterpartiet blir det uppenbart att det enda sättet är att sluta upphandla bolag som betalar billigast pris och själva anställa personalen och driva trafiken själva. Politikerna måste börja lyssna på personalen.

Lina El Yafi, ledamot i trafiknämnden i Region Stockholm